Jämställdhet – värt att prisa!

Kalmar kommun har sedan länge prisat personer och verksamheter som arbetat framgångsrikt med bland annat jämställdhet. 2021 års pristagare som enskild person är Ann-Sofie Lagercrantz och som verksamhet vann de fyra förskolorna Rockneby, Ljusstaden, Björkenäs och Ögonstenen. Ann-Sofie Bengtsson jobbar på Ögonstenen – båda två har gedigen erfarenhet av att arbeta systematiskt med uppdrag om jämställdhetsintegrering i kommunal verksamhet. Den ena som förskollelärare och den andra som strategisk samordnare. Länets jämställdhetssamordnare Helen Nilsson fick en liten pratstund med dessa erfarna jämställdhetsarbetare och passade på att ta vara på deras erfarenheter. Här finns lärande att nyttja!

Ann-Sofie Bengtsson är förskollelärare som från 2003 arbetat med barn 0-5 år på förskolor i Mörbylånga och Kalmar kommun, numera Förskolan Ögonstenen. Sedan 2015 är hon också utbildad genuspedagog. Ann-Sofies starka intresse för rättvise,- och värdegrundsfrågor gjorde att hon fördjupade sig i genus,- och jämställdhet och med hjälp av drivkraften av att ha läst böckerna ”Tusen gånger starkare” och ”Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två” så sporrades hon till att dra igång ett jämställdhetsarbete på den förskolan hon jobbade på.

Ann-Sofie Lagercrantz är rättssociolog i botten, arbetat under många år inom kriminalvården som chef och sedan 2003 anställd på kommunledningskontoret i Kalmar kommun med funktioner inom brottsförebyggande arbete och personalstatistik som utvecklades till tjänst som social strateg med fokus på jämställdhetsintegrering. Ann-Sofie har också arbetat nationellt med frågan samt i många internationella utbyten. Ann-Sofie fick det externa jämställdhetspriset.

  • Hur länge har du jobbat med jämställdhet och hur har arbetet sett ut, och kanske även förändrats?

Båda har arbetat med jämställdhetsintegrering i ca 20 år och menar att även inom jämställdhet så finns det olika trender. Bengtsson menar att arbetet har skiftat från att tidigare haft fokus på tjejer och deras beteende – att de skulle förändras – ta för sig, bli starkare och tuffare – så har fokus flyttats till villkor, och förutsättningar. Fokus nu ligger mer på bemötande från vuxenvärlden och deras ansvar för att skapa likvärdiga förutsättningar för både tjejer och killar, inte så mycket på barnens beteenden. Tidigare handlade det också mer om att ta bort, till exempel ta bort vissa leksaker – nu handlar det mer om att erbjuda mångfald och lägga till så att både tjejer och killar blir mer fria i sina val.

Lagercrantz, utifrån sin övergripande strategiska roll, kan se att arbetet förskjutits från att tidigare ha handlat om medarbetarperspektiv och lagstadgad antidiskriminering till att mer fokusera på verksamheten, den kvalitativa aspekten och hur väl den motsvarar både män och kvinnors behov och villkor. På senare tid har det också utvecklats en tydligare förståelse för, och en efterfrågan av mer verksamhetsnära stöd för att bedriva ett kvalitetsarbete – som ju arbetet med jämställdhetsintegrering är. Lagercrantz menar också att det med tiden har blivit tydligt att ett internt arbete med jämställdhet är beroende av extern påverkan, exempelvis nationella projekt och påverkan från nationella/internationella aktörer och resurser. Annars riskerar jämställdhetsarbetet förminskas till administration. Lagercrantz citerar en maktforskare som menar att ”Ojämställdhetens gravitation är stark” – och utan extern påverkan samt en tydlig ledning så kommer jämställdhet att sidoordnas.

  • Ge exempel på vad ni konkret arbetar med när det gäller uppdraget jämställdhet och ge några exempel på konkreta effekter och/eller resultat.

Bengtsson berättar att förskolan Ögonstenen arbetar utifrån Jämställdhetskontrakt. Det innebär till exempel att lära barn säga stopp – min kropp – integritet, att jobba förebyggande så att stoppet egentligen inte behövs, att  lyssna på varandra, att allas nej är lika mkt värde och så vidare…Förskolan arbetar också mycket med ett inkluderande språk, att alla barn är ”kompisar” utan värderande tillhörighet. Förskolan har rutiner kring ”valtalva” – som hjälper barn och personal att skilja på barnval och vuxenval – och därmed hjälper barnen till vad de har ansvar för att välja och vad som är de vuxnas ansvar.

Effekterna av detta, menar Bengtsson, är till exempel att barnen leker mer blandat, både med vilka de leker med och vad de leker. De är mer öppna för varandra, de håller ihop längre, de delar inte upp sig i könsuppdelade grupper och det är mindre konflikter. – ”Vi har färre ”busiga pojkar med status” som många barn liksom hänger på och som skapar konflikter, våld och uppdelningar. Vi ser också att vi i personalen har lättare att tidigt fånga upp barn som far illa och kan hjälpa barnen till positiva redskap”

Lagercrantz berättar att Kalmar kommun har jobbat mycket med till exempel Nattstopp som innebär rutiner för trygghet och säkerhet vid busstopp. Barn och utbildningsförvaltningen har byggt upp en organisation med jämställdhetsutvecklare, uppdrag och utnämningar av kvalitetssäkring av förskolor och skolor, Genussmart fritidsgård som innebär att både lokaler, verksamhet och personal jobbar utifrån en särskild modell som ska säkra jämställdhet. Mångårigt kvalitetsarbete har inneburit kartläggningar och analyser kring ojämställdhet och jämställdhet i verksamheter till exempel omsorg, träffpunkter, socialtjänst och familjecentraler.

  • Att jobba för att uppnå jämställdhet, konkret, verksamhetsnära, aktivt och hållbart som ger effekter – vad menar du då är de mest centrala förutsättningarna – vad bygger det på – vad behövs för att bedriva ett sådant arbete?

För Bengtsson är det viktigast att personalen som en enhet vill göra det, det står och faller med viljan hos kollektivet, teamet – ”Vi måste göra det ihop. Och vi måste ha samsynen allihopa och därmed visa på att det blir bättre. Och att ha med rektor – ja – det är ju självklart. Annars är det svårt att få tid att ses, att läsa, att fördjupa sig, att testa”.  Lagercrantz är mer inne på nödvändigheten av ett tydligt uppdrag från ledning – som ger mandat, kommunicerar uppdrag, förväntansbild och ser till att arbetet följs upp. Annars händer ingenting! Och arbetet riskeras att byggas upp av enstaka aktivister och eldsjälar som har frågorna som sina hjärtefrågor och det blir inte hållbart i längden.

  • Främsta utmaningarna i arbetet?

Lagercrantz – ”Att på riktigt integrera det varje dag utan att det blir en särfråga, man måste liksom rutinisera det. Att gå från en värdefråga till kvalitetsfråga med mål istället för att jobba med det lite ”ad hoc”. Vi måste ställa oss frågan om var resultatet ligger i förhållande till målet! När är vi färdiga – när får vi liksom fira? ” Hon menar att det är svårt att arbeta med frågor som aldrig har ett slut, som ska pågå hela tiden – det är ofta det som är integreringens dilemma. Och att göra en förflyttning från att bara några strateger jobbar med frågan till att alla har ansvar för att integrera det – jämställdhet är en angelägenhet för alla i offentlig förvaltning oavsett om de är feminister eller inte. Lagercrantz fortsätter ”Att åstadkomma normförändring, vilket är nödvändigt, är svårt och den viljan till normförändring måste manifesteras i organisatoriska förutsättningar. Och det bygger till exempel på att varje verksamhet också behöver ta hand om lärandet som arbete med jämställdhet innebär”.

Bengtsson menar att det är en utmaning alla inte tycker att att är lika viktigt, det finns okunskap som gör att man tror att man både ÄR jämställd och GÖR jämställdhet… och då är det svårt att hålla det levande i vardagen, i varje dag, hela tiden. Och det måste hållas levande.

  • Utvecklingen för en jämställd värld går lite i vågor och är beroende av samhällsklimat, utvecklingen i världen, sociala medier och så vidare. Det går lite upp och ner och forskare menar att vi befinner oss i en backlash med högerpopulistiska vindar och en genusforskning som är utsatt för hot och begränsningar. Hur tänker du – vad ser du? Blir det bättre? Eller sämre?

Varken Bengtson eller Lagercrantz är så särskilt optimistiska när det gäller jämställdhetsutvecklingen och ser stora utmaningar. Porren, unga pojkars våld mot sig själva och andra – som i hög grad drabbar flickor/kvinnor. Föräldraledigheten som fortfarande är väldigt uppdelad, att pojkar inte ens vågar visa att de pluggar, hedersvåld som begränsar så mycket och så små flickor….

Visst, menar Bengtsson, det blir ju bättre med att föräldrar mer och mer är föräldrar tillsammans och delar och att tjejer kan vara mer självständiga och ta plats på ett annat sätt nu än tidigare…men utvecklingen går för långsamt. Lagercrantz fyller på med att det handlar mindre och mindre om flickor och kvinnors situation i världen, att samhället har generellt blivit mer våldsamt och att de stora förlorarna är just flickor och kvinnor. Samhället i stort har blivit mer relativt och att utvecklingen många gånger backar på fundamentala rättigheter för flickor och kvinnor.

Något båda är överens om är oron över utvecklingen kring könsbegreppet. Om könsbegreppet relativiseras riskerar det att sudda ut de teoretiska analysmodellerna vi har för att sätta siffror på utsatthet och strukturell orättvisa. Det kan därmed äventyra forskningen inom inom området och kanske även förstärka värderingen av att tillhöra gruppen ”tjej/kvinna – kille/man” som något som är antingen bra eller dåligt.

  • Jämställdhetsarbetet är ett utvecklingsarbete som är kopplat till frågor om makt, villkor och privilegier som också kan mötas av mycket motstånd. Vilken typ av motstånd möter ni?

Bengtsson upplever inte att hon möter så mycket direkt motstånd men snarare okunskap – idag är det lite för mycket fokus på att tycka att pojkar och flickor är så olika och att man använder det som ett argument att inte göra något, det blir en passivitet. Föräldrar är inte så svåra att övertyga – de flesta vill ju det som är bäst för sina barn och det kan vi som personal använda, men det kan vara svårt med andra människor utanför förskoleverksamhet.

Lagercrantz menar att motståndet kommer när förändringsarbetet ligger i den inre strukturen och synliggör makt. Där det finns makt så finns det också mer motstånd och då blir det svårare med förändring.  

  • Och till sist… om ni fick önska och drömma om en jämställd värld, hur skulle den se ut då? Om du vaknar upp i morgon och världen är jämställd – vad har förändrats?

Bengtsson säger ”Jag skulle önska att alla barn sågs som lika bra, som en liten pojke uttryckte det ”Ann-Sofie – du vet väl att alla färger är lika vackra” Jag vill att det ska märkas, synas, och kännas, att tjejer oh kvinnor har lika mycket makt, lika mycket att säga till om, lika hög status. Att alla betraktas som lika bra oavsett”. Bengtsson menar att konkret skulle det betyda att föräldraförsäkringen och hemarbetet delas lika, att män också är förskolelärare och vårdar våra gamla, och att mäns våld mot kvinnor har upphört. I en jämställd värld har alla barn det bra!

Lagercrantz fortsätter ”Jag skulle önska en värld där kön inte har betydelse, oavsett juridik, biologi. Att reproduktionen inte är orsak till ojämställdhet. Då skulle vi ha en värld med mindre våld, färre krig och mindre konfliktfylld. En värld där flickor inte behöver vara rädda. En jämställd värld är en värld som är bättre för oss alla”!

Stort grattis till priset!

foto av kvinna
Ann-Sofie Bengtsson
foto av kvinna
Ann-Sofie Lagercrantz
bild av diplom och blomma

Vill du ha kontakt med någon av pristagarna? Hör av dig till mig! helen.e.nilsson@lansstyrelsen.se

https://kalmar.se/kommun-och-politik/hallbarhet-och-manskliga-rattigheter/sa-arbetar-vi-med-jamstalldhet.html